Privat eller personlig eller både och. Är vi för personliga eller privata i våra bloggar. Vem bestämmer?
Var går gränsen? Har vi rätt att berätta om våra liv? Om våra känslor, även om det innebär att människor kan lämnas ut?
lördag 25 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Jag tycker att vi har rätt att skriva om vad vi vill så länge det itne skadar någon annan. Vill man inte läsa det går det ju bra att byta tll en annan sida. Hur personlig man blir är upp till var o en själv att bestämma. Som sagt så länge man inte skadar någon annan så kan man skriva hur personligt man vill.
Jag funderar mycket om vad jag ska blogga om och varför jag bloggar...ibland undrar jag ju vad jag pysslar med och IT-rädda i min närhet skrämmer mig med skräckscenarion. Jag tycker dock att jag inte är så personlig men jag har ett personligt hem, så lite blottar jag ju mig...ett vågspel att fundera över!
Intressant att höra andras åsikter, tycker jag. Det är en anledning till att jag bloggar, eller kollar andras bloggar.
Det är en känslig fråga - balansgång krävs - man kan vara personlig men inte privat. Om man är personlig är det inte samma sak som privat. Privat är något väldigt privat. Allt gott Anne-Marie
Jag måste ofta ställa mig frågan varför och för vem. Det är lätt att jag trasslar in mig i krav och prestationsångest annars
Tycker att bloggare ibland kan vara för personliga. Att skriva upp och beskriva alla man haft sex med är att gå över gränsen, tycker jag. Eller skriva om barnens bekymmer. Men samtidigt blir det lite trist att läsa om det bara handlar om t.ex. arbetet. Men vem skriver man för? Sig själv, eller övriga läsare?
marina..men om man skriver en bok om sina upplevelser kanske man måste vara personlig för att dela med sig för att hjälpa varandra. Tex. Unni Drugges bok om hur hon i många år blev slagen av sin man...då skadar man mannen men hjälper kanske andra...inte så lätt eller hur?
maria...jag tänker ofta också. Tycker du att jag blottar mig för mycket?
Kajsasi...jag älskar att delge tankar med andra. Lär mig massor och så har jag ett eget behov. Vet inte varför.
annemarie...är jag privat eller personlig...för mycket? Vad tycker du?
Sus...skulle väl vara smaskigt om en fröken börjar skriva om sitt sexliv. Gissa om tittarsiffrorna skulle stiga i skyn...;)
Jag skriver nog mest för din skull min vän...;)
Jag funderade mig krokig också. Och höll upp. Tänkte jag skulle hålla upp länge. Men det räckte i tre dagar haha! Jag skrev just om min anledning till att jag bloggar ... du kanske läste det ("vem annars" för någon vecka sedan). Det är den allra viktigaste anledningen.
Christina...välkommen tillbaka till bloggvärlden. Den är svår att hålla sig från.
Jag har brottats mycket med de frågorna... men eftersom en stor anledning till att jag skriver blogg är att jag vill skriva om sådant som engagerar mig är det svårt att låta bli vissa ämnen... Jag har lämnat ut mig själv ganska rejält bitvis... men för min del hänger det ihop med att jag älskar att skriva överhuvudtaget och då är det nästintill oundvikligt att bjuda på sig själv... vad skulle jag annars skriva om? Inredning och trädgård är väl kul till en viss gräns, men för mitt skriv"begär" räcker det inte... Åsikterna om detta går isär. Jag vet många som tycker illa om de som väljer att "hänga ut" sitt liv på internet... men då säger jag som dej, varför läsa då?? Varför läsa böcker som är självbiografiska? Behöver vi inte lära av varandras erfarenheter? Varför ska alla ha så fina fasader hela tiden? Det blir ju tröttsamt i längden. Tycker jag i alla fall.. MEN som sagt, jag skriver det jag känner för, inte det jag tror att andra vill läsa....då blir man ju tokig... kramar (fasen vad långt och invecklat det här blev då....)
Förresten: Var EXAKT går gränsen för privat och personlig, jag har inte greppat det riktigt???! kram
Dig vet jag ju allt om...
Nä, jag tycker att man ska skriva det man vill. Vill nån läsa så är det väl bra och tycker nån att det är skit detman skriver så är det väl bara att strunta i att gå in på den bloggen.
Enkelt!
Däremot så blev jag rädd och tog bort alla bilder på Ester när en del bloggar blev kapade av IDIOTER.
Nu har jag börjat lägga ut bilder på henne igen och hoppas att det inte kommer att hända mig.
Kram
Jag tycker om att läsa bloggar som är personaliga, det gör att man känner sig mindre ensam i universum. Skönt att inse att andra har samma problem och glädjeämnen som jag. Det är klart att man lämnar ut familjeno m man skriver mycket om dem, men jag ser till att sambon läser bloggen, för då kan han säga ifrån om det blir för mycket. Men än så länge tycker han det mest är kul att läsa om min version av vårt liv.
Tycker det är ganska självklart. Är man personlig eller privat och bjuder på sig själv så är det väl upp till en var och en. Det kan ju inte skada någon annan. Skriver man däremot om andra får man nog ta det lite lugnt och kolla med vederbörande att det är ok.
Barbro...visst funderar man mycket. Låter andra nära läsa så ingen ska hängas ut men som sagt, jag tror många som har åsikter är rädda. Jag tycker vårt innersta är det mest intressanta och bara trädgård tycker jag också blir långtråkigt...jag är djupare än så vilket alla ju är. (Jag kräks åt perfekta fruars bloggar...)Oj vad skrev jag nu då...
Jag funderar mycket om det mesta och det är så befriande att få uttrycka sin åsikt. Jag skriver enbart för min egen skull, jag får prestationsångest annars...
Personlig - Privat??? Jag vet inte heller riktigt var gränsen går. Beskriv ni som vet!
Esters mamma...usch jag vill inte tänka på vad människor gör med ens bilder....konstiga människor.
Ellas mamma...jag låter också mannen läsa min blogg ibland...men han är rätt ointresserad så jag får tvinga honom..;)
Steffe...ibland är det inte alls enkelt tycker jag. I och med att jag skriver om mig så lämnar jag ju också ut min familj...jag tror att det är lätt att trampa fel.
Skicka en kommentar